♥ Läses med humor och lite salt | Kanske en blogg, bitchen ni älskar ♥

Det känns som om jag inte känner min bästa vän längre... Jag och min bästa vän, vi kunde sitta i timmar och snacka om hur våra liv skulle se ut i framtiden, vad vi tillsammans skulle göra och sånt. Våra tankar var alltid delade och i princip likadana, vi tyckte som varandra (våra åsikter var lika, vi härmade inte varandra eller så..) och man kände verkligen att det var hon och jag, föralltid och ingen eller inget skulle kunna krossa det band som vi hade. Nu, ett tag senare så ser jag tillbaka på den tiden och inser att allt vi pratade om bara var fejkat naivsnack utan varken rim eller reson. Eller jo, man trodde ju på det då, men nu inser man inte att det är samma sak som det var då.

Jag känner verkligen inte igen min "bästis" längre. Hennes åsikter har helt plötsligt blivit bortom allt, hennes tankar är inte tankarna som jag känner igen, hon har blivit en annan människa. Varför? För det första så har hon väl bara förändrats, men jag menar jag har känt henne sen hon föddes i princip och en sån drastisk ändring kan man inte kalla för en förändring. Hon har blivit totalt annorlunda. Och allt började när en viss kille kom in i hennes liv.. Alltså jag blir glad för hennes skull, lycklig för att hon hittat kärleken och så, men hur kan man bli så annorlunda bara för att man funnit kärleken? Jag förstår det inte. Jag har haft många förhållanden, men aldrig har jag ändrat på mig eller blivit en annan människa bara för att jag är tillsammans med en viss kille, aldrig. Så att hon är så vek och viker sig dubbel för en kille, gör mig fundersam.

Och jag tänker inte vara den som alltid finns där, när det går åt helvete. Man kommer till en del val i livet och man kan inte äta upp kakan och samtidigt ha kvar den. Jag tänker inte vara hon som ger men aldrig får, inte en chans. Sånt är jag alltför bra för.

Så nu ska jag börja på en ny start. Jag har tankar kring att flytta tillbaka till Stockholm, byta umgängeskrets, se nya människor och börja om från ruta ett. Det känns som det enda och det bästa jag kan göra.